Medicin är inte min specialitet bland vetenskaper, men valet av årets nobelpristagare får mig att tänka till lite grand utifrån ett etiskt perspektiv.
Visst är det en fantastisk upptäckt på många sätt och vis som nobelpristagarna gjort, men är den verkligen till gagn för mänskligheten som det heter i Nobels testamente?
För en gångs skulle håller jag alltså med Vatikanen, men grunden för min slutsats är knappast densamma. Visst är det på många sätt fantastiskt att 4,4 miljoner barn blivit till genom provrörsbefruktning, men problemet är att detta sker i den rika delen av världen. Samtidigt, i den fattiga delen av världen, så svälter barn ihjäl för att de inte får mat för dagen eller eller lever utan föräldrar då dessa dött i t.ex. HIV/AIDS. (Något som Vatikanen knappast gjort sig kända för att bekämpa, btw…)
Nobelpriset blir därmed ett uttryck för hur trångsynta vi är vi västvärlden. Ett uttryck för hur nära det är till vår horisont.
Ännu mer absurd blir frågan när man nu diskuterar att kunna transplantera livmödrar (Vilket Karin bloggar bra om).
Frågan blir till sist om det är en mänsklig rättighet att kunna föda fram i biologisk mening egna barn?
Varje år satsas i västvärlden enorma summor på IVF och forskning av typen transplantera livmödrar. Varför kan man inte nöja sig med att alla inte kan (eller vill) bli biologiska föräldrar och istället använda pengarna för att skapa ett drägligt liv för de barn som redan finns.
En möjlighet är då att genom ekonomiskt bistånd göra det lättare för de föräldrar som inte kan (eller vill) föda biologiskt egna barn att adoptera. I Sverige skulle vi dessutom kunna öppna upp för möjligheten till inhemsk adoption som ett alternativ till fosterhemsplaceringar, men det är en helt annan fråga…
