Polisens inhumanitet

Polisen har under sommaren gjort flera uppmärksammade avvisningar i södra dalarna. Det kanske mest uppmärksammade fallet var när man hämtade en handikappad man som var beroende av sin rullstol och assistans. Han åtföljdes till Bagdad (vill jag minans) där han lämnades ensam på en bänk, utan rullstol och utan assistans. Hans elektriska rullstol låg kvar omkullvält i lägenheten i Sverige.

Nu har man återigen genomfört en avvisning på ett i mitt tycke inhumant vis, vilket Dalarnas Tidningar rapporterar om. En sexåring hämtades i skolan och mamman i lägenheten medans den andra sonen – en förståndshandikappad 21-åring – sprang runt i området och ropade efter sin mamma.

Mamman var dessutom förlovad med en svensk man och de skulle ha gift sig om två veckor. Förhoppningsvis kan han hjälpa dem tillbaka till Sverige så att de kan gifta sig, men Polisens hantering av ärendet har antagligen satt djupa spår både i mamman och de båda sönerna – något som kommer ta lång tid att reparera.

En annan viktig aspekt är att förtroendet för polisen – och därmed samhället som helhet – undergrävs. Och det är också allvarligt.

Det är dags att Polisen och migrationsverket tar en ordentlig diskussion om hur beslutade avvisningar ska genomföras.